Intervju med Ibn Warraq

Ibn Warraq är enligt min mening en av västvärldens mest framstående intellektuella. Han förenar ingående kunskaper och ett vetenskapligt sinnelag med stort mått av intellektuell integritet och akademisk hederlighet. Dessa är numera tyvärr sällsynta bland samtida s.k. ”intellektuella”.

Ett aktuellt inlägg på FaithFreedom tar upp utdrag från hans senaste bok ”Why the West is Best”. Ur inlägget saxar jag: ” Enligt Ibn Warraq har friheten blivit förrådd av de västerländska ”tjattrande” klasserna. "Många liberaler i väst, från regeringstjänstemän till akademiker och journalister, har misslyckats med att stå upp för våra grundläggande friheter utan har bedrivit eftergiftspolitik och självcensur. Det skamliga övergivandet av det principiella av många intellektuella som svar på fatwan mot Salman Rushdie var en föraning om vad som komma skulle".

Den islamiska lärde demolerar den så kallade "arabiska våren". "Jag är inte alls optimistisk om framtiden för demokratin i Mellanöstern, den arabiska våren bör döpas om till "Det muslimska brödraskapets vår". Det finns inget sådant som "moderat islamism". De islamistiska partierna har skickligt mata godtrogna västerländska journalister från Nicholas Kristoff till Thomas Friedman, och ännu mer lättlurade västerländska regeringar med lugnande ord hela tiden för att dölja deras verkliga syfte, inrättandet av en konstitution baserad på sharia och en teokratisk stat".

Läs gärna hela inlägget.

Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera hans mest kända bok ”Why I am Not a Muslim”. Det är en faktaspäckad och mycket väldokumenterad bok och en bra inkörsport till verklig förståelse av islam. Själv köpte och läste jag den för ett antal år sedan. Jag har sedan läst om den och använder den flitigt som referens.

Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Förljugen imam ges klippkort på P1

Imamen Abd al Haqq Kielan framträdde i lördags åter i full frihet i programmet ”Tankar för dagen”. Det är mindre än en månad sedan han senast hördes där. Imamens inlägg präglas alltid av att de framförs med ett insmickrande röstläge samt naturligtvis av att de är bemängda med taqiyya och kitman, metoder sanktionerade i sharia för att genom lögner och utelämnanden främja islam. Jag skall nedan ge några tydliga exempel på detta ur hans senaste två inlägg.

Låt oss analysera följande avsnitt: ”Jag blev muslim när jag förstod att Koranen är Guds ord och att alltså Muhammed var Guds sändebud. Då insåg jag att det skulle var dåraktigt att tro på Gud men strunta i vad han säger, så jag bestämde mig för att börja be direkt”. Detta låter ju rimligt och ofarligt nog, men har fler bottnar än så.

Muhammed var inte bara Allahs ”sändebud” (bekräftat bara genom egen utsago) utan är dessutom enligt otaliga verser i Koranen varje muslims främsta förebild och exempel att efterlikna. ”Förebilden” beskrivs i sira och i hadither, men det är allt annat än en vacker bild, som framträder där. Under de tio åren i Medina begick ”profeten” upprepade gånger snart sagt varje tänkbart grovt brott. Exempel finns här. Det visar sig alltså att Muhammed är allt annat än en lämplig förebild annat än för terrorister.

När Kielan säger att: ”det vore dåraktigt att ... strunta i vad han [Gud] säger ...”, så nämner han bara den dagliga bönen av alla de befallningar Allah gav. Han utelämnar den befallning som av många ledande muslimer ses som den sjätte grundpelaren, nämligen skyldigheten för varje troende muslim att delta i jihad mot de otrogna. Denna skyldighet är hårt inskriven i såväl Koranen som hadither. Några exempel: ”Stridande är föreskrivet för dig” (K 2:216); ”Döda dem var än du finner dem” (K 4:89); ”Strid mot de otrogna till det yttersta” (K 9:36). Detta var bara tre av sammanlagt 164 verser, som avser blodig jihad.

Kielan menar att bönens ritual med ”pannan mot marken” är ”en ställning av yttersta ödmjukhet och underkastelse”. Ja det är väl bara symptomatiskt inom en kult där själva ordet islam betyder just underkastelse. Det skrämmande är att han frivilligt underkastar sig en grym och småaktig Allah och dennes kriminelle hantlangare Muhammed.

Den gode imamen säger sedan att ”profeten” ”på väg hem från en av de drabbningar, som muslimerna tvingades utkämpa under islams första tid” gjorde ett uttalande om ”det stora heliga kriget”. Om detta finns följande att säga. Den enda gång de tidiga muslimerna utkämpade en defensiv strid var ”Slaget vid befästningsgraven” februari 627 då Meckas armé under ett par veckor belägrade Yathrib i ett fåfängt försök att få stopp på Muhammeds ideliga överfall på karavaner. Alla andra strider, som företogs under ”profetens” 10 år i Yathrib var offensiva och syftade till att röva eller underkuva.

Hadithen om ”det stora heliga kriget” är enligt författaren av Umdat al-Salik (Reliance of the Travellor), Ahmad al-Misri, ”svag eller falsk” och ”inte auktoritativ” (RoT § o9.0). Denna uppfattning bestyrks av att jihad i al-Bukharis högt rankade hadither i 95 % av fallen avser blodig strid. Dessutom ägnar sig Koranen till 60 % åt de otrogna och inte åt religiösa frågor.

Kielan säger i sin senaste betraktelse att man efter den muslimska trosbekännelsen får del av ”alla rättigheter och skyldigheter”. Vilka rättigheter han avser är oklart, inte minst då Koranen är mycket sparsam med sådana. På rak arm kan jag bara erinra mig två tydliga rättigheter enligt Koranen. Det ena är att varje jihadist får vara med om att dela på fyra femtedelar av krigsbytet sedan Allah och hans sändebud tagit sin del (8:41). Det andra är att den som dör i jihad kommer direkt till paradiset (9:111).

Däremot är det ingen ända på alla skyldigheter, vilka omfattar allt från ”de fem pelarna”, det oavvisliga kravet på att delta i jihad (jämför ovan) till minutiösa detaljer om det dagliga livet.

I ett försök att framställa islam som medkännande talar han sedan om att ”tjäna sin nästa” och att ”leva … för medmänniskorna”. Det låter ju bra men han grundar inte detta på Koranen. Som mycket snävt definierar broder till att endast omfatta andra muslimer. Detta är tydligt i många verser i Koranen. ”Var hård mot de otrogna och god mot dina muslimska bröder” (48:29). ”Muslimen skall inte ta otrogna som vänner” (3:28, 4:89 m.fl.). Detta synsätt kontrasterar starkt mot den ”Gyllene regeln” i Nya testamentet och Jesu definition av nästan.

Den gamla damen Kielan citerar har därför helt rätt när hon säger: ”Tacka vet jag kristendomen”. Men imamen tar istället detta som intäkt för att ”islam måste … bli en svensk religion”. Inget kan vara mer fel än det. Sverige och svenskarna har inget som helst behov av islam och dess bigotteri, dess förakt för grundläggande mänskliga rättigheter, dess förtryck av såväl muslimer som otrogna. Ju mindre av islam desto bättre.

Kielan ser som sin uppgift efter 9/11 att mot bakgrund av bilden av ”politisk islam, islamism, terrorism” arbeta med ”att försvara den enkla, fredliga gammaldags islam”. Problemet är att det aldrig funnits någon fredlig islam. Åren i Yathrib (Medina) präglades av fördrivning av och folkmord på judar samt ständiga räder och anfall på närbelägna arabiska stammar. Direkt efter Muhammeds död fortsatte expansionen utanför arabiska halvön genom angrepp på Syrien, en attack som planerats av ”profeten” själv. De närmaste århundradena fortsatte den blodiga expansionen helt i Muhammeds anda. Historiker har beräknat att den islamiska imperialismen kostat minst 270 miljoner i döda, förutom alla de oräkneliga slavar som togs för att bl.a. fylla kalifers, sultaners och emirers harem. Mot bakgrund av historiska fakta är det faktiskt rimligt att hävda att islam är ett av de mest onda som drabbat mänskligheten.

Islam har aldrig varit fredlig. Islam är inget annat än en totalitär, våldsbejakande och förtryckande ideologi.

Jag finner det osmakligt att P 1 gång på gång ger utrymme för denna form av hårt vinklad och osaklig propaganda som inte kan bemötas. Det strider mot kravet på objektivitet i sändningstillståndet.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Sharias centrala roll inom islam

Insikt om sharia och dess avgörande betydelse är en förutsättning för att förstå islam. Denna insikt måste vi tillägna oss genom att dels härleda sharia ur islams normerande skrifter, dels genom vad de lärda inom islam uttryckt in i våra dagar. Islamiska lärda hävdar att den islamiska lagen, sharia, är perfekt, universell och evig. Låt oss därför börja med att analysera vad de grundar detta synsätt på.

Sharia utgår från Koranen och sunna, vilken i sin tur består av hadither och till viss del sira (biografier över Muhammed), som innehåller uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”. Eftersom Koranen anses vara Allahs direkta och eviga ord kan ingen människa ändra den. Redan i trosbekännelsen måste varje muslim uttala att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans profet. Därav följer att muslimen måste tro på Allahs ord, vilka finns i Koranen.

Varje bestämmelse eller enskild lag i sharia baseras på en referens i Koranen och/eller sunna.  Det är därför av vikt att se vad Koranen har att säga med relevans i detta sammanhang. Ett antal verser (5:44-45, 5:49) gör klart att allt skall dömas efter vad Allah uppenbarat. Den som avviker från detta är otrogen. Koranens ställning som underlag för lagen är därmed klarlagd, men hur kommer Muhammed in i bilden. Koranen har svar på det också. Ett stort antal verser i Koranen (3:32, 4:13, 5:92, 9:71 m.fl.) talar om vikten av att lyda Muhammed. En vers (4:80) säger t.o.m. ”att lyda Muhammed är att lyda Allah”. ”Profetens” ställning understryks av att han framhålls som förebild för varje muslim (33:21) och att han skall döma mellan muslimer (4:65). Sunna är den källa, som ger underlag för alla Muhammeds avgöranden i stort som i smått.

Sharia utvecklades under de först århundradena i konsensus (ijma) inom de olika lagskolorna (madhhab) som en syntes av Koranen och sunna eftersom ingendera ger ett fullständigt underlag för lagen. Dessa lagskolors giltighet har senare bekräftats av ledande lärda inom islam från al-Ghazali på 1000-talet och senast i Ammanbudskapet, vilket jag återkommer till senare.

”Reliance of the traveller” (nedan RoT) är en av de mest kända sammanställningarna av sharia som översatts till engelska. Den tillkom på 1300-talet och följer rättsskolan Shafi. Det berömda universitetet Al-Azhar i Kairo har certifierat översättningen, vilket borgar för dess autenticitet.

Vill man förstå islam och sharia är det nödvändigt att vara förtrogen med några viktiga grundsatser. Många har säkert hört försök att framställa islam som en tolerant religion. Man hänvisar då ofta till vers 2:256 i Koranen: ”Det finns inget tvång i religionen”. Detta är ett typiskt exempel på då man tillämpar en av dessa grundsatser genom att bortse från en annan. Regeln om abrogation finns i Koranen och därmed i sharia och innebär att en tidigare vers ersätts av en senare då de strider mot varandra. Regeln är så väl känd inom islamisk rättsvetenskap (fiqh) att de, som studerar sharia för att bli islamiska laglärda får lära sig allt vad som ersatts genom abrogation  och av vad. Nu råkar det vara så att den aktuella versen tillkom under det första året i Yathrib och före den definitiva brytningen med de judiska stammarna där. Redan i samma sura och än mer i senare suror finns ett stort antal verser med ett helt annat och betydligt blodigare innehåll i såväl ord som handling.

Den andra grundsatsen som tillämpas i exemplet är taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer.

Beträffande jihad har sharia följande att säga (RoT o9.0): ”Jihad betyder krig mot de otrogna…” och är skriftligt beordrat i ett antal verser i Koranen inklusive 2:216 ”Stridande är föreskrivet för er…”, 4:89, ”Döda dem var än ni finner dem” och 9:36, ”Strid till det yttersta mot de otrogna”. Koranen innehåller faktiskt 164 verser, som syftar på jihad i termer av militära expeditioner, stridande mot fiender eller fördelning av krigsbyten. Det skall erkännas att Koranen gör viss distinktion mellan å ena sidan otrogna i allmänhet och å andra sidan ”bokens folk” (judar och kristna), men skillnaden är hårfin.

Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia. ”Reliance of the traveller” ägnar ett helt kapitel åt frågan ((RoT r2.6), som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann. Avslöjandet av all sådan ”känslig” information för icke-muslimer är strikt förbjuden. Tillsammans med taqiyya syftar detta till att skapa ett informationsövertag visavi icke-muslimer.

Det är i detta sammanhang intressant att se hur framträdande islamiska tänkare ser på sharia. Den laglärde Abdur Rahman I Doi skrev så här 1984: ”Hela det muslimska ummah lever under sharia under vilken varje medlem måste underkasta sig, med suveränitet endast tillhörande Allah”. Han tillade: ”Det är på grund av denna princip, som ummah har en härledd lagstiftande makt”.  Doi sade vidare: ”Sharia blev inte uppenbarad för begränsad tillämpning i en särskild tid. Den kommer att passa varje tidsålder. Den kommer att förbli giltig och fortsätta så till livets slut på jorden”

Muslimska Brödraskapets (MB) andlige ledare Yousuf al-Qaradawi var 2006 inne på liknande spår: ”Sharia kan inte ändras för att anpassas till skiftande mänskliga värden och normer”. Dessa herrars synsätt bekräftades 2004-2006 entydigt och i konsensus (ijma) i Ammanbudskapet av de främsta företrädarna för islams ledande grenar.

Under sharia gäller att:

·         Det finns ingen religionsfrihet

·         Det finns ingen yttrandefrihet

·         Det finns ingen åsiktsfrihet

·         Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

·         Det finns ingen pressfrihet

·         Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

·         Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

·         Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

·         Kvinnor kan pryglas

·         En icke-muslim får inte bära vapen

·         Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer

·         Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia

·         Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare

·         Alla regeringar måste styras av sharia

·         I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra

·         Det finns ingen ”gyllene regel”

Min slutsats av detta är att sharia och därmed islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati. På den punkten är Yosuf al-Qaradawi faktiskt helt enig med mig enligt denna artikel Why is secularism incompatible with Islam?.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Vad västvärlden inte förstått

Allt sedan tidigt i våras har dominerande media i väst basunerat den ena förhoppningsfulla rapporten efter den andra förknippade med det som kommit att kallas ”den arabiska våren”. Det ledande scenariot har varit och är att förment despotiska diktaturer kommer att ersättas av demokratier till folkets fromma. Under den senaste tiden har bilden radikalt börjat förändras i takt med att nya ledningar börjar ta form.

I Tunisien blev det islamistiska partiet Ennhada valets segrare, vilket enligt liberala krafter där inte bådar gott. I Libyen förklarade ledaren för övergångsregeringen, Mustafa Abdul Jalil, landet som befriat någon dag efter mordet på Ghadafi och passade samtidigt på att deklarera att landet konstitution och lagstiftning skall grundas på sharia. I Egypten pekar det mesta på att Muslimska brödraskapets parti kommer att dominera tätt följt av ett salafistiskt parti.

Jag har tidigare bland annat i inlägg som ”Filosofisk härdsmälta” och Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism” med hjälp av islamiska dokument visat att sharia och därmed islamism är helt oförenliga med liberal demokrati eftersom de förnekar de mänskliga rättigheter, som är nödvändiga för en fungerande demokrati.

I länder med övervägande muslimsk och då övervägande lågutbildad befolkning står inte valet mellan diktatur och demokrati utan mellan totalitär teokrati och upplyst elitokrati. De främsta skälen till detta är att dessa länder saknar demokratiska traditioner och institutioner samt att islam historiskt och doktrinärt har ett integrerat religiöst och politiskt ledarskap. Det är den tragiska sanningen. Till saken hör att islam är den mest repressiva av alla religioner, vilket starkt bidrar till regimens makt över den muslimska befolkningen.

Republiken Turkiet uppstod 1923 ur spillrorna av det sedan länge sönderfallande osmanska riket med Kemal Atatürk som dess förste president. Denne hade tidigt insett problemen med ett dominerande islamskt inflytande på staten och ledde därför den unga republiken i tydlig sekulär och västerländsk riktning med syfte att få till stånd utveckling och modernisering. Betydligt senare tillkom i länder som Egypten, Irak, Algeriet och Syrien regimer med tydliga sekulära drag trots att de tyvärr oftast blev totalitära. Gemensamt för dem alla var att ledarna insåg att sekulära samhällen var enda möjligheten för utveckling. De visste alla att det gamla osmanska kalifatet hade stagnerat p.g.a. islams förkvävande doktriner.

Ytterligare en historisk återblick är nödvändig för att förstå dagens situation. Den av Khomeini ledda revolutionen i Iran 1979 innebar att en fundamentalistisk shiamuslimsk regim kom till makten med åtföljande blodig repression mot oliktänkande inom landet. Dessa händelser initierade emellertid också en islamisk radikalisering i den huvudsakligen sunni-dominerade islamiska världen som något av en tävlan mellan shia och sunni om vilka, som är mest trogna mot islams dogmer. Detta har bl.a. lett till uppkomsten av ett antal radikala islamiska organisationer med avläggare även i västerländska länder. Mark Gabriel, en tidigare imam och lärare vid Al-Azhar i Kairo konstaterar i boken ”Islam and terrorism” att: ”Dessa rörelser blir gradvis en del av vår värld och deras mål är att ta över. De väntar ständigt på rätt förutsättning eller konflikt för att detta skall kunna ske”.

De flesta västerlänningar är dessvärre fundamentalt okunniga om islam. Detta gäller även svenska journalister. Sveriges radios korrespondent i området den med stora skygglappar försedda Cecilia Udén framhärdar enträget i försöken att utmåla Brödraskapet som ett slags ”moderat kraft” särskilt i jämförelse med salafisterna. Hade hon besvärat sig med att läsa deras motto eller stadgar eller för den delen läst vad dess förre chefsideolog, Syyid Qutb, eller den nuvarande, Yusuf al-Qaradawi, har att säga, borde hon kommit till en helt annan slutsats. I själva verket är de ideologiska skillnaderna mellan Brödraskapet och salafister mycket små. Denna journalist är så naiv att hon med hull och hår verkar svälja Brödraskapets notoriska taqiyya.

De senaste veckorna har vi sett att alltfler sekulära och kristna i Egypten uttrycker rädsla för att Muslimska brödraskapet och/eller salafisterna skall få ett dominerande inflytande efter det nu påbörjade valet. De befarar på goda grunder att den konstitution som skall tas fram kommer att styras av sharia. Uttalanden som gjorts av ledande egyptiska islamister pekar i den riktningen. Det vore naturligtvis mycket illa för Egypten och för hela regionen.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Islams mål i Europa

Tack vare Gates of Vienna kunde jag för några dagar sedan ta del av en intressant och talande video, som skildrar delar av en debatt i Belgien nyligen mellan Abu Imran ledare av organisationen Sharia4Belgium och Filip Dewinter ordförande i Städer mot islamisering. Jag tycker det finns skäl att på svenska återge och kommentera texten här.

Abu Imran: ”Ett av våra debattvillkor är att vår profet inte får förolämpas, inte heller Koranen eller Allah. Jag är inte ansvarig för vad som händer med personer som slungar ut förolämpningar. Det finns mängder av muslimer i belgisk politik, vilket är något jag inte kan förstå. Du är antingen muslim eller demokrat, du kan inte vara bådadera. Jag bryr mig inte om otrogna. Min uppgift är att behaga, Allah, inte otrogna. Lagen görs inte i parlamentet, den görs inte av ministrar. Det är Allah som gör lagen. Det är omöjligt för en muslim att vara demokrat. Om du vill acceptera demokrati som din ideologi, så har jag inget emot det. Men du kan inte vara en judisk kristen, du kan inte vara en islamisk jude och du kan inte vara en muslimsk demokrat. Du är antingen muslim eller demokrat.”

Filip Dewinter: ”Det stora problemet är att i Antwerpen, i Flandern, i Europa tolereras detta slag av nonsens! Det får mig att må illa och om det gör mig till intolerant att säga att vi måste förbjuda detta, så må så vara. Detta är vårt största problem, vår största svaghet.”

Det Abu Imran säger här kan för den oinvigde framstå som ett uttryck för islamisk extremism, men med insikt om islamisk doktrin är det i själva verket inget annat än mainstream islam. Hur kan jag då påstå detta? Jo, genom att hänvisa till de främsta företrädarna för samtliga ledande grenar av islam, vilka har uttalat vad som gäller i Ammanbudskapet. Detta budskap. Som anses bindande för alla muslimer säger entydigt att en muslim skall underkasta sig och följa en av de godkända lagskolorna för sharia.

Nu är det så att sharia förnekar de för demokrati mest nödvändiga mänskliga rättigheterna. Detta gäller bl.a. åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Detta visar att islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati, vilket är precis vad Imran säger i videon. Han bekräftar också rättrogna muslimers djupa förakt för alla otrogna.

Filip Dewinter har naturligtvis helt rätt när han säger att vi måste sluta tolerera denna muslimska intolerans.

Den unge muslimen är längre fram entydig om vad hans organisation har som mål ˗ att förvandla Belgien och resten av Europa till islamiska stater. Han medger också att Dewinter har helt rätt då denne menar att islamiseringen pågår för fullt. Det senar är ju något som våra vanliga media hånfullt brukar förneka.

Det som mot bakgrund av denna och liknande information, lätt tillgänglig på nätet och i media, gör mig mest förvånad och frustrerad är att nästan inga i de politiska och mediala eliterna kan eller vill göra en analys och seriös granskning av detta påtagliga hot mot allt de i högtidstalen säger sig värna.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Hög tid att definiera islam som totalitär ideologi

Islam har under en följd av år i de flesta västerländska samhällen, inklusive Sverige, fått passera som en religion som alla andra. På så sätt och genom hänvisning till religionsfriheten har islams verkliga karaktär ”flugit under radarn”. Detta har starkt underlättats av den fundamentala okunnighet och naivitet om islam, som är utbredd inom de politiska och mediala ”eliterna”.

Islams totalitära karaktär framgår redan av dess grundläggande trossatser, vilket är uppenbart om man besvärar sig med att granska dem. Tonen anges i ”Shahada”, den islamska trosbekännelsen, som också är den första av islams ”Fem pelare” och som varje muslim skall följa och leva efter: "Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och att Muhammed är hans profet”.

Bekännelsen innebär även att muslimen underkastar sig Allah, som anses vara skapare och laggivare. Det andra ledet i trosbekännelsen innebär att man som muslim skall följa profeten Muhammeds föredöme (Sunna). Ordet islam betyder helt enkelt underkastelse och inget annat. Islam kan sägas bestå av två integrerade delar nämligen tro och regler. En sann muslim måste tro på båda delarna, trosartiklarna och den ”gudomliga lagen”, sharia.

Sharia är ett omfattande regelverk, som reglerar allt från förhållandet till Allah till minutiösa och absurda regler för hur man skall tvätta sig eller vilken fot man skall sätta först då man går genom en dörr. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras. Den religiösa lagen, sharia, är således en integrerad del av islam. Sharia är så övergripande att det uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.

 Det är långt ifrån enbart bland ”fundamentalister” som sharia har en central roll. År 1990 antog samtliga 57 muslimska länder (medlemmar av Organization of the Islamic Conference, OIC) en deklaration, ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI).  Där sägs entydigt att mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt, gissa vad, jo just sharia. Det innebär enligt islam att de för en demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna som åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen förvägras.

Senast i Ammanbudskapet de främsta företrädarna för de ledande grenarna av islam, sunni såväl som shia, i ijma (konsensus) fastställt just ”kärnan” efter ett antal konferenser åren 2004-06. I klara punkter sägs att den är muslim, som underkastar sig en av de godkända lagskolorna för sharia. Vidare sägs att Koranen är Allahs direkta och oföränderliga ord samt att Muhammed är en profet för hela mänskligheten. I en tredje punkt sägs att sharia inte får ändras genom ijtihad (ett sätt att skapa nya regler inom islam), vilket innebär att sharia fryses till 800-talet.

Dessa dokument bekräftar islams principiella inställning till sharia. Den är en komplett sammanställning av lagar som gäller i ett islamiskt samhälle underkastat Allahs vilja. Den är baserad på gudomlig auktoritet, som måste accepteras utan kritik. Den är oföränderlig och fiqh, islamisk rättsvetenskap, utgör den ofelbara och definitiva tolkningen av de ”heliga texterna”. Medan europeisk lag är mänsklig och föränderlig, är sharia ”gudomlig” och oföränderlig.

Om inte detta är totalitärt, vet jag inte vad som är det.

En av de mest väldokumenterade plikterna i sharia och inom islam är deltagandet i jihad heligt krig för islam. Jihad är så viktig att den av vissa inom sunni-islam betraktas som en ”sjätte pelare” medan den inom shia är en av de tio religiösa plikterna. Begreppet har ofta diskuterats under senare år, varvid islamiska apologeter och deras västerländska sympatisörer (bl.a. vissa islamologer) har försökt göra gällande att jihad främst betyder ”inre, andlig kamp” och att terrorister ”kidnappat” begreppet för sina syften. Inget kan vara mera falskt och direkt felaktigt.

Ordet Jihad kommer från det arabiska ordet jahada och betyder enligt Lanes i prisade arabiskt-engelska lexikon: ”Han strävade, ansträngde, eller slet; uppbjöd sig själv eller sin kraft eller kraftansträngning eller strävanden eller förmåga”. Jihad, fortsätter Lane, ”betyder strängt taget att använda eller uppbjuda sin yttersta kraft, kraftansträngning, strävande eller förmåga för att kämpa med något ogillat och detta av tre olika slag, nämligen: en tydlig fiende, djävulen och sig själv; vilket allt finns inkluderat i Koranen sura 22:78. … Jihad kom att användas av muslimerna till att allmänt betyda att han slogs, kämpade eller förde krig mot otrogna och liknande.”

Det är således visserligen sant att jihad allmänt kan betyda kamp, strid men det finns i islams ”heliga” skrifter och i dess historia otaliga och övertygande bevis för att jihad i första hand avser väpnad och blodig strid mot judar, kristna och otrogna i allmänhet för Allah i syfte att expandera islams område, Dar al-Islam. Jihad riktas mot Dar al-Harb, krigets land, där de otrogna bor och där islam ännu inte härskar. Detta bekräftas av att jihad i Bukharis hadither till 98% används i betydelsen våldsam jihad med svärdet mot de otrogna.

De här diskuterade dokumenten bekräftar påståendet att islam är en totalitär ideologi. Det kan knappast formuleras bättre än vad ex-muslimen Ibn Warraq gjorde i en artikel i FrontPage Magazine för några år sedan.

“Islam är en totalitär ideologi som strävar efter att kontrollera det religiösa, sociala och politiska livet för mänskligheten i alla dess aspekter – livet för dess anhängare utan begränsning, livet för dem som följer någon av de så kallat tolererade religionerna i en grad, som hindrar deras aktiviteter från att på något sätt komma i vägen för islam. Och jag menar islam. Jag accepterar inte någon falsk distinktion mellan islam och “islamisk fundamentalism” eller “islamisk terrorism”. Terroristerna, som placerade bomber i Madrid den 11 mars 2004 och de, ansvariga för cirka 3000 människors död den 11 september 2001 i New York, och ayatollorna i Iran, handlade och handlar kanoniskt. Deras handlingar reflekterar islams lära vare sig den finns i Koranen eller i profeten Muhammeds handlingar och uttalanden eller i den islamiska lagen grundad på dessa.

Den islamiska lagen, sharia, är den fullständiga sammanställningen av lagar, som tillämpas i ett idealt muslimskt samhälle, som har underkastat sig Allahs vilja. Enligt muslimer är den grundad på gudomlig auktoritet, som måste accepteras utan kritik, tvivel eller ifrågasättande. Som ett allomfattande system av plikter till Allah kontrollerar sharia hela livet hos den troende och i det islamiska samhället. En individ, som lever under islamisk lag är inte fri att tänka självständigt.”

Islam är en totalitär ideologi, som genom att hänvisa till en förment gudomlig lag förnekar de för en verklig demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Den begränsar i hög grad individens rätt att tänka fritt. Som en följd av detta är islam helt oförenlig med demokrati i västerländsk mening.

I har kunnat konstatera att islam är en totalitär ideologi, som genom att hänvisa till en förment gudomlig lag förnekar de för en verklig demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Den begränsar i hög grad individens rätt att tänka fritt. Som en följd av detta är islam helt oförenlig med demokrati i västerländsk mening.

Sedan vi nu kunnat konstatera att islam faktiskt är en totalitär ideologi, måste vi i konsekvens med det tillvarata alla möjligheter att avslöja och motarbeta islam. Islam kan inte längre betraktas och behandlas som en religion. Den måste i minst lika hög grad behandlas för vad den är nämligen en totalitär förtryckande ideologi.

Ledande svenska politiker ur båda blocken har upprepade gånger under senare år uttalat att de tidigare medborgarna i landet skall anpassa sig till dem som kommit hit med annan kultur. Nu förhåller det sig så att sharia med dess medeltida regelverk är en hårt integrerad del av den islamiska kulturen eftersom den styr alla aspekter av den troende muslimens liv. Det är därför ett rimligt krav att dessa politiker klargör exakt vilken del av sharia de menar att vi skall anamma och anpassa oss till. I väntan på ett sådant förtydligande är deras krav på anpassning bara tomma ord utan innebörd.

Det är viktigt att snarast påtala och bekämpa de intellektuellas svek mot upplysningens idéer och vetenskaplig saklighet. Alltför länge har även akademiker strukit islam medhårs i en blandning av naiv multikulturalism och genuin okunskap om islam. Det finns ett antal skrämmande exempel på läroböcker som ger en glättad, förljugen och historieförfalskad bild av islam. Förhärligandet av islam i klassrum och vid universiteten måste snarast upphöra och ersättas av kritisk granskning i sann vetenskaplig anda. Revidera snarast böcker i historia och religion, vilka reviderats för att tillgodose diverse imamers anspråk.

Alla legala möjligheter måste tas för att hejda islams utbredning i västvärlden. Detta gäller allt från islamiska centra, islamiska friskolor till moskéer finansierade av utländska fundamentalistiska intressenter som wahabister och Muslimska brödraskapet. Invandringen av muslimer måste starkt begränsas och stringenta krav på vilja och förmåga att respektera grundläggande demokratiska principer skall uppfyllas innan PUT beviljas. Görs inte detta kommer islams systematiska underminering av samhället att fortgå.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Osakligheter och rena lögner i Människor och tro

Programmet Människor och tro hade nyligen inslag som behandlade det Muslimska brödraskapets roll i Egypten efter den s.k. revolutionen där i våras. Programledaren konstaterade i introduktionen till inslaget att Brödraskapet nyligen bildat ett parti med det i sammanhanget grovt missvisande namnet ”Frihets- och rättvisepartiet”, som förespråkar sharialag, och sade att en av dess ledare är Amr Daruq. Denne intervjuades sedan av Sören Wibeck.

Under intervjun sade Daruq att man ”håller på att bygga upp en ny demokrati”. På Wibecks fråga: ”Men vad menas med att partiet vilar på islamisk lag?”, svarade han: ”Att vi utgår från islamisk lag innebär att sharia är referenspunkten för alla våra mål, vårt sätt att förhålla oss till politiska, ekonomiska och sociala frågor”. Han tillade: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen, men sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar”.

Dessa uttalanden borde ha föranlett följdfrågor eller kommentarer eftersom de för den, som är insatt i islam, framstår som motstridiga och delvis direkt lögnaktiga. I avsaknad av någon som helst kommentar lämnades den oinitierade lyssnaren i tron att det sagda var helt i sin ordning. Så är alls inte fallet.

För det första framstår det som helt oförenligt att påstå sig ”bygga … demokrati” på grundval av sharia. En fungerande demokrati kräver att ett antal grundläggande fri- och rättigheter garanteras. De viktigaste är åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Dessa och flera andra förvägras helt enligt sharia. (För en mer detaljerad genomgång av sharia se gärna ”Sharia law for the non-muslim”).

Daruqs uttalande: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen…” säger egentligen allt. Det innebär att all annan lagstiftning skall underordnas sharia vilket är helt oförenligt med demokrati i västerländsk mening.

Påståendet att ”sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar” är inget annat än en direkt lögn. Sharia är i själva verket härledd ur Koranen och hadither och innehåller ett antal detaljerade regler (lagar) för alla delar av mänskligt liv. Att reducera detta till ”principer” är absurt.
I slutet av intervjun talade Daruq om sharia som en ”allmängiltig referens” under vilken ”muslimer och kristna och också judar under vissa tider i historien har levt tillsammans”. Även detta befängda uttalande lämnas utan kommentar av intervjuaren och programledningen. Sanningen är att judar och kristna under århundraden levt som dhimmis, tredje klassens invånare, under islamiskt styre. Deras liv var ett liv i förtryck.

Mot slutet av programmet sändes ett inslag med rubriken ”Kvinnors situation i Gaza”. Inslaget gav många väl belagda exempel på inskränkningar av kvinnors fri- och rättigheter under Hamas styre. Det konstaterades att ”Hamas och andra islamiska grupper jobbar aktivt för att på olika sätt stärka kontrollen över kvinnans friheter”. Så långt var allt gott och väl, men man nämnde inte att Hamas är en direkt avläggare från Muslimska brödraskapet och med mycket starka band till detta.

Det faktum att programmet underlät att på något sätt kommentera de förhållanden, som här lyfts fram är inte annat än ett flagrant brott mot kraven på opartiskhet och saklighet. Programmet gav därigenom en förvrängd bild av verkligheten. Denna underlåtenhet var också ett intellektuellt och moraliskt haveri för de ansvariga för programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Intoleransen inom ”Fredens religion”

Vi har i modern tid sett ett antal exempel på att individer, som anses ha kritiserat islam eller någon av dess symboler, dödats eller hotats till livet för detta påstådda brott. Den första spektakulära händelsen var fatwan mot Salman Rushdi år 1989. Den följdes senare av morden på Pim Fortuyn, Theo van Gogh och Daniel Pearl och dödshot mot bl.a. Ayaan Hirsi Ali, Geert Wilders och många andra. Att döda eller dödshota kritiker är emellertid ingen ny företeelse inom islam utan har gamla och väl dokumenterade anor.

Islams enligt Koranen främsta förebild, profeten Muhammed själv, är som så ofta den som visar vägen vad gäller våld och intolerans. Så snart han etablerat en viss maktställning i Medina började han tillämpa våldsamma metoder mot dem som vågade kritisera eller motsätta sig honom eller islam.

Muhammeds första militära framgång kom i mars år 624 med segern över Meckas styrka i slaget vid Badr. Förutom rikligt byte togs närmare 50 fångar. Flertalet av dessa frigavs senare mot en betydande lösensumma. Muhammed gav under återfärden till Yathrib(Medina) prov på sin karaktär. Vid två tillfällen valde han ut fångar, först Nadhr och sedan två dagar senare Otba, vilka saklöst avrättades. Dessa avrättningar var direkt hämnd för att de båda tidigare i Mecka med poem kritiserat Muhammed. Behandlingen av Otba är särskilt belysande. Innan han dödades utropade han: ”Vem skall då ta hand om min lilla dotter?” – ”Helvetets eld.” svarade Muhammed varefter fången höggs ned.

Dessa båda dödades alltså för det enda ”brottet” att i ord ha kritiserat ”profeten”.

Nästan omedelbart efter hemkomsten från Badr började han vidta åtgärder mot judar och andra invånare som vågat ifrågasätta hans anspråk. Det första offret blev poeten Asma. Hon hade författat och framfört ett antal verser vilka kritiserade profeten. Den utvalde mördaren smög dit på natten och stötte ett svärd genom hennes bröst sedan han först flyttat på hennes dibarn. Dagen därpå hyllades han vid morgonbönen i moskén av Muhammed för dådet.

Ett par veckor senare hade turen kommit till den åldrade juden Abu Afak, som också hade komponerat kritiska verser. Detta irriterade profeten, som bad någon av följeslagarna att göra honom kvitt mannen.

I juli 624 genomfördes mordet på den judiske kritikern Kab enligt en plan, godkänd av Muhammed, som byggde på lögn och svek. Muhammed prisade Allah för det som gjorts sedan det avskurna huvudet lagts för hans fötter utanför moskén.

Meckas kapitulation år 630 följdes av en allmän amnesti för stadens invånare om de underkastade sig islam, men undantag gjordes för ett antal personer vilka flera år tidigare i ord kritiserat Muhammed. Fyra kritiker avrättades, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.

Detta är bara några exempel på den intolerans mot oliktänkande, som tillämpades av ”profeten”. Saken blir inte bättre av att denna intolerans är doktrinärt grundad i mängder av verser i Koranen, inte minst i sena suror. Intoleransen är därför högst giltig, eftersom de inte ersatts genom abrogation av verser med mildare innehåll.

Den intolerans dagens företrädare för islam demonstrerar mot all form av kritik mot islam eller dess symboler är alltså grundad på såväl islams skrifter som på Muhammeds exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

När ”verklighetens folk” fått nog

Jag skall idag skriva om något jag alls inte önskar se, men som blir mer och mer oundvikligt. Utgångspunkten är två videoinslag jag hittat via MXp. Den första videon (i fem delar) är en längre intervju med Bat Yeor och en ex-muslim och tidigare imam kallad Sam. Bat Yeor är sedan många år en av mina hjältinnor och "Sam" gör här en helgjuten insats. Tillsammans ger de här en mycket sann bild av islam. De varnar samstämmigt för islam och sharia med dess avsaknad av tolerans av oliktänkande, dess förtryck av otrogna och dess anspråk på teokratiskt världsherravälde.

Om det nu inte i dagens antiintellektuella debattklimat i väst är opportunt att lyssna på vad något så lågt stående som en vit man säger, så borde man väl kunna lyssna till dessa två personer med ingående kunskap om och erfarenhet av islam. Och varför inte lyssna på ett stort antal ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, M.A. Khan och Wafa Sultan, vilka utifrån sina ingående insikter om islam publicerat många böcker och artiklar under en följd av år. Dessas budskap är snarlikt det Bat Yeor och ”Sam” förmedlar. Alla dessa och många fler säger enstämmigt att islam inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Varför lyssnar inte etablissemanget på dem

Efter att ha lyssnat på ovan nämnd video, snubblade jag över en länk till ”Multikulturalism och islam i Frankrike” från CBN News. Programmet tecknar en mörk bild över utvecklingen i Frankrike och Europa. Flera av de intervjuade talar om den pågående islamiseringen och sannolikheten för kommande inbördeskrig i det allt mer splittrade samhället.

Vi fortsätter som om inget har hänt att ta emot stora mängder av muslimer av vilka många är rena islamister. Och när de senare uppnått ”kritisk massa” blir det riktigt illa.

Så länge de politiska och mediala eliterna av ren, fundamental okunnighet och missriktad välvilja vägrar att inse att islam inget annat är än totalitär ideologi nödtorftigt maskerad till religion, kommer man inte att kunna skilja agnarna från vetet. Så länge kommer den accelererande islamiseringen att pågå med fundamentalisterna, som har tolkningsföreträde med stöd av Koranen och sunna. Så länge kommer nedmonteringen av det öppna demokratiska samhället att pågå.

Vilka är då de närmast skyldiga till detta sakernas tillstånd? Låt mig nämna några, som står högt upp på de anklagades lista:

• Socialister av olika nyanser, som vurmar för multikultur

• Dumliberaler, som inte drar sig för att omfamna en totalitär ideologi

• Miljörörelsen, som mera styrs av känsla än förnuft och kunskap

Så småningom fann (i Sverige) moderaterna för gott att av opportunistiska skäl hoppa på vagnen. Bildt gjorde ett felval av pyramidala mått hösten 1991 då han vek sig för Westerberg och rev upp det två år gamla Luciabeslutet. Det ledde till världens mest generösa flyktingpolitik och öppnade gränserna för inte minst en massinvandring av muslimer. Man tog detta beslut tvärtemot en stor opinion bland väljarna, som var emot ökad invandring (se här). Det förräderiet mot svenska folket skall vi sent glömma.

Det västerländska samhället bygger på frihet och förnuft och nu har de politiska eliterna under några decennier medverkat till spridning och rentav import av dessas motsatser: ofrihet, oförnuft och teokrati. Hur skall detta sluta? Jag befarar att de som uttalade sig i videon från Frankrike kommer att bli sannspådda när verklighetens folk fått mer än nog.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Islams historia sedd genom färgade glasögon

De som tisdagen den 1 mars bänkat sig i en fullsatt sal i ABF-huset i Stockholm fick ta del av en absurd och tragikomisk föreställning framförd av religionshistorikern Christer Hedin. Han lyckades, oftast i raljerande ton, under en timma leverera ett antal halvsanningar, förtigande av relevanta fakta, färvrängningar av historien och direkta lögner till åhörare, som överlag var fundamentalt okunniga om islam och dess historia.

Den gode docenten inledde med att göra ett stort nummer av att enligt hans mening kultur i vid bemärkelse överfördes till Europa via Bagdad och att den grekiska kulturen överlevde tack vare islam. Det finns andra och större vetenskapsmän, som t.ex. Ernest Renan, vilka har en helt annan uppfattning. Den senare sade i ett verk om dessa ting att ”den grekiska kulturen överlevde trots islam och inte tack vare densamma”.

Hedin hävdade att den islamiska ”kulturen” nått en höjdpunkt i mitten av 1200-talet då det abbasidiska kalifatet föll för mongolerna 1258 och Bagdad förstördes i grunden. Norra Europa hade vid denna tid mycket begränsad kontakt med Bagdad och den muslimska världen, bortsett från den pågående återerövringen av Spanien från en annan islamisk dynasti. Han beskrev inte i något avseende hur, mot denna bakgrund den grekiska kulturen skulle ha överförts till Europa från Bagdad. Till saken hör att Konstantinopel och Athen föll för turkarna först 1453, nästan 200 år efter Bagdads förstörelse. Många forskare har visat att ett stort antal vetenskapsmän dessförinnan flydde västerut medförande betydande delar av det grekiska kulturarvet.

Man undrar stillsamt om den gode docenten ens hört talas om Wilhelm av Moerbeke, som på 1200-talet översatte bl.a. Aristoteles samlade verk direkt från grekiska till latin, inklusive de verk som aldrig översatts till arabiska. Man var alltså alls inte beroende av texter, som översatts i flera steg via arabiskan. Hedins påståenden om hur Aristoteles filosofi nådde Europa är inget annat än ren historieförfalskning. Den norske akademikern Fjordman ger här en fyllig översikt över ”kulturöverföringen”.

Klädsamt nog erkände Hedin att vårt talsystem med den viktiga nollan har sina rötter i Indien. Han beskrev detta som att ”muslimerna hämtade detta från Indien”. Försktigtvis undvek han att nämna att denna ”hämtning” var ett resultat av exempellöst blodig erövring och kolonialisering av stora delar av Indien. Den indiske historikern K.S. Lal beräknade med utgånspunkt från huvudsakligen muslimska källor att cirka 80 miljoner indier dödades under dessa erövringar, förutom de många tusen, som togs som slavar och sändes till emirer och till kalifen i Bagdad.

Den gode docenten beskrev sedan i svepande termer några epoker under islams utveckling:

632-750 Erövringens tid

750-1258 Abbasidernas tid

1258-1798 Nya riken

Dessa ”nya riken” beskrev han mycket översiktligt som:

1280-1920 Osmanska riket

1501-1722 Iran (safavidiska riket)

1500-1857 Mogulriket (Indien, Pakistan)

Han menade att de islamiska väldenas nedgång sammanföll med den europeiska kolonialismen, vilket han beskrev som ”eländigt”. Han nämnde försiktigtvis inte att den islamiska erövringen fortsatte många hundra år efter år 750. I väst hejdades den inte förrän 1683, då den osmanska armén besegrades utanför Wien.

När han betecknade den europeiska kolonialismen som eländig, men samtidigt gick förbi den långa perioden av islamisk expansion utan kommentar, gjorde han sig skyldig till en förfärande historieförfalskning. Dessa islamiska erövringar var allt annat än söndagsutflykter. De överträffar i blodspillan, grymhet och förödelse med råge det europeiska kolonisatörer gjorde sig skyldiga under en dessutom betydligt kortare tid.

Hedin gav sedan en kort beskrivning av hur Muhammed började sin profetbana. Han demonstrerade åter sin intellektuella ohederlighet då han påstod att ”det viktigaste i förkunnelsen var att man skulle ta socialt ansvar och att man skulle fokusera på livet efter detta”. På ståendet om socialt ansvar är rent nonsens och grovt osakligt, medan betonandet av livet efter detta är korrekt. Han fortsatte med att påstå att Koranen mest ”handlar om att dela med sig” och att ”judar, kristna och muslimer har samma etik”. Denna sekvens avslutades med det lika absurda påståendet att: ”Enligt deras etik skall man ta vara på sin broder”. Inget kan vara mer fjärran från sanningen. Islam har inte ens en generell ”Gyllene regel”.

Koranens verkliga innehåll framgår delvis här och här. Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna.

Strax därefter kom ett av de mest hårresande och förljugna påståendena under hela föreläsningen, när han sammanfattade Muhammeds tio år efter flytten till Medina med: ”Det blev lite konflikter mellan Medina och Mecka, men det slutade med att de alla enades”. Det får anses vara något av årtiondets understatement. Bakom den korta meningen döljer sig en närmast obruten räcka av överfall på karavaner och kringboende stammar, otaliga mord på verbala kritiker, tortyr av fångar, slavhantering samt pogromer mot två judiska stammar.

Nästa förfärliga lögn var att: ”många gick över till islam för att göra karriär”. Detta märkliga uttalande konstaterar fullständigt med vad ett antal internationellt erkända historiker och islamkännare anser, grundat på väl belagda källor. Ibn Warraq sammanfattar det hela enligt följande i sin bok ”Why I am not a Muslim”: ”Givet den konstanta förödmjukelsen och degraderingen samt skattemässigt och socialt förtryck, är det inte förvånande att många dhimmis sökte en väg ut ur sin omöjliga situation genom att konvertera. Men även om de inte tekniskt ”tvingades under dödshot eller med kniven på strupen kan vi fortfarande anse dessa konverteringar som påtvungna dessa dhimmis. Moraliskt finns det verkligen ingen skillnad mellan dessa två slag av ”påtvingad konvertering”.

Ibn Warraqs källor är bl.a. professorerna Norman Stillman och Bernhard Lewis samt historikern Bat Yeor, vilka samtliga gjort väldokumenterad forskning inom detta område. Docenten Hedin spelar, med förlov sagt, i en betydligt lägre division än dessa.

Ett intressant faktum i sammanhanget år att de, födda som kristna, som verkligen lyckades göra karriär inom osmanska riket, en del, vilka genom devshirme, pojkskatt, togs med tvång i unga år för att uppfostras som muslimer och senare janitscharer eller ämbetsmän. Detta var emellertid allt annat än ett fritt val.

Lögnerna duggade tätt denna kväll. Nästa i tur var det grundlösa påståendet att: ”muslimerna alltid varit rädda om bevara gamla kulturer”. Man undrar stillsamt om han hört talas om begreppet jahiliya, vilket innefatta allt som kom före islam och därför ses som värdelöst. Det finns faktiskt väl belagt att islam vart än den drog fram förödde kyrkor, synagogor, tempel, universitet, bibliotek m.m.

Slutligen vill jag ta upp ytterligare två flagranta lögner i Hedins framställning. Han sade att: ”det finns inget fast innehåll i sharialagar”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att islams ledande auktoriteter i bl.a. Kairodeklarationen och Ammanbudskapet tillmäter just sharia central betydelse? Det är bevis så gott som något på att Hedin har helt fel i detta påstående.

Mot slutet sade han att; ”Det går inte att beskriva Muslimska brödraskapet”. Återigen helt fel. Om man bekvämar sig till att gå in på dess officiella hemsida kan man ta del av såväl stadgar som motto och mängder av uttalanden och artiklar av ledande figurer som Qaradawi m.fl. Det framgår tydligt att Brödraskapets högsta mål är att med alla till buds stående medel införa islam och sharia i hela världen. Det är därför mer än hög tid för denna värld äntligen vakna upp och inse faran. Tyvärr kommer nog inte docenten Hedin att vakna upp, då han är alltför hårt insnöad i sitt ide.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Stockholms universitet

Studio Ett och Muslimska brödraskapet

Studio Ett hade måndagen den 7 februari ett längre inslag om Egypten och det Muslimska brödraskapet (MB). Ett antal märkliga uttalanden gjordes under inslaget, vilka förtjänar kommentarer. Låt mig först börja med att gå igenom vad denna organisation står för enligt dess egna officiella hemsida och auktoriserade uttalanden.

Brödraskapets motto lyder: "Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allahs väg är vår högsta hopp. Allahu Akbar! "

Brödraskapets internationella huvudorganisation har detaljerade stadgar, som tills för några dagar sedan fanns tillgängliga på rörelsens officiella hemsida. Redan i de inledande paragraferna slås fast att det är en internationell organisation med syftet att globalt införa Allahs lag, sharia. Det är tydligt att man har ett globalt perspektiv och riktar sig till både muslimer och icke-muslimer. Man betonar (Artikel 2): ”Behovet av att arbeta med att inrätta den islamiska staten, som syftar till att effektivt genomföra bestämmelserna i islam och dess läror.”

Det framgår av stadgarna att organisationen är mycket hierarkisk och hårt centralstyrd. Dotterorganisationer i olika länder måste t.ex. få alla viktiga beslut godkända i förväg av det styrande presidiet (Artikel 50). Sharias centrala roll framgår av att högsta ”Shura-rådet” är en av de viktigaste institutionerna inom MB. Detta råd svarar för övergripande tillämpning av sharia. Varje land har sedan ett eget underordnat shura-råd.

Ytterligare fakta om MB gavs i en färsk artikel. Där konstateras: ”Genom rökridån, kvarstår ett faktum, MB har inte förändrat ett dugg av sina urkunder sedan starten 1928. Deras urkunder är de avslöjande bevisen för att deras mål är islamisering och inte demokrati”. Detta stöds av ett antal uttalanden av ledande företrädare. Här finns bara utrymme för att citera rörelsens grundare Hassan al-Banna: "Det ligger i islams natur att dominera, inte att bli dominerad, att driva igenom sin lag över alla länder och att utvidga sin makt för hela planeten."

Jag har tidigare i bl.a. detta inlägg visat att sharia är helt oförenlig med västerländsk demokrati. Av detta följer att MB:s agenda inte låter sig förenas med demokrati. Mot denna bakgrund skall vi nu granska några av uttalandena i det aktuella inslaget.

Efter ett antal minuter kommer BBC-reportern Magdi Abdelhadi till tals. Han menar att även om MB har ”en viss sida som kan väcka oro” är det ändå så att ”de vill också ha demokrati” samtidigt som de likt ”de flesta egyptier” har en ”ganska religiös syn på saker och ting”. Han ger här en grovt förskönande bild av MB. I verkligheten är det så att även om MB kan tänka sig att av taktiska skäl temporärt anamma några av demokratins rekvisit som ”demokratiska val”, så är detta snarare som ett medel än ett mål. MB kan nämligen av doktrinära skäl aldrig acceptera de mest grundläggande demokratiska rekvisiten som åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och allas likhet inför lagen eftersom dessa strider mot sharia.

Något senare får en representant för MB komma tilltals genom en reporter, översätter och sammanfattar. Vad avser målen för MB sägs att: ”Orden frihet för folket återkommer, att upprätta en civil stat med demokrati, rättvisa och frihet, en [stat] där korruption motarbetas och diktaturen sopas undan”.

Detta låter ju väldigt bra om det inte om det inte vore för ”det finstilta” mellan raderna, nämligen att frihet och demokrati enligt MB utgår från sharia med konsekvenser enligt ovan.

Han fortsätter sedan att: ”MB vill nu försöka få så stort inflytande som möjligt. Vi vill prioritera utbildning och jobba för goda moraliska värden”. Detta betyder om vi ”läser det finstilta” naturligtvis koranskolor och moral enligt sharia.

”Det finns en rädsla i Väst för MB, som är helt grundlös”, säger han. ”Vi kommer inte att ha någon hemlig agenda. Vi kommer att fortsätta kämpa mot extremism och våld”. ”För MB:s samhällsbygge spelar islam en central roll men Kamel tonar gärna ner samtal om sharia-lagarna, som bl.a. bygger på texter ur Koranen, kanske av rädsla för den islamofobi han talar om. Det finns ingen diskussion om att sharia-lagar skall träda i kraft”, säger han.

Allt detta motstridiga nonsens sväljer programledarna och deltagande ”experter” som gapande fågelungar utan någon som helst reflexion. Man undrar om dessa intellektuella zombier överhuvudtaget hört talas om begrepp som övergripande strategier och för tillfället tillämpad taktik. Uppenbart inte! MB behöver ingen ”hemlig agenda” då de redan har de långsiktiga målen inskrivna i sina stadgar. När MB talar om extremism är det utifrån deras egen definition, som naturligtvis inte innefattar islamism och jihad mot de otrogna. Han vill naturligtvis inte tala om sharia eftersom han vet att den står i konflikt med västerländsk demokrati.

Reporterns hänvisning till islamofobi är både aningslös och oförskämd mot oss som är kritiska mot sharia. Det är allt annat än tecken på en fobi om man är starkt kritisk till det medeltida totalitära lagsystem som är sharia.

Så släpps Cecilia Uddén in. Efter att hon försökt beskriva en stor spännvidd inom MB konstaterar hon att: ”Hamas ät extrem; vi har sett vad som har hänt i Gaza, och den andra extremen är då turkiska AKP, att Brödraskapet skulle utvecklas i en sorts kristdemokratisk riktning”. Att Hamas är en extrem rörelse står utom tvivel, men att jämföra AKP med kristdemokrater är inte bara naivt och aningslöst utan direkt förolämpande mot de senare.

Efter att ha konstaterat att okunskapen om Brödraskapet är enorm berättar hon med indignation i rösten att samtliga EU-ambassadörer i Kairo avstått från att träffa medlemmar av MB. Den stora okunskapen om MB är hon själv ett tydligt exempel på. Magdi Abdelhadi får sedan komma till tals igen och hävdar ”att oron och rädslan för Brödraskapet är betydligt större i västvärlden än i Egypten. Visserligen finns det liberala och vänsterpolitiker, som är rädda för dem”. Han inser tydligen inte att de stackars egyptierna inte har så mycket att förlora, medan många i väst och liberala egyptier väl vet vilken antidemokratisk doktrin MB omfattar.

Han menar sedan att om ”egyptierna i ett öppet och demokratiskt samhälle kommer att välja ett Muslimskt brödraskapsstyre, so what, so let it be”. Maken till naivitet eller kanske förljugenhet får man leta efter.

Sedan får en s.k. forskare från FOI ge sina synpunkter. Han sjunger naturligtvis i samma dur då det gäller att idyllisera MB. Han menar liksom Abdelhadi att okunskapen om MB är stor och hävdar att det därför finns fördomar mot organisationen. Han gör sedan det häpnadsväckande uttalandet: ”För mig är organisationen precis som vilken organisation som helst i t.o.m. Europa”. Han demonstrerar därmed själv en pyramidal okunnighet om MB.

Detta får räcka som exempel på hur tendentiöst och osakligt programmet genomgående idylliserade Muslimska Brödraskapet. Ännu ett intellektuellt lågvattenmärke för Studio Ett.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism

P1-morgon hade i torsdagens program ett inslag om islamism. Man hade som expert inkallat religionshistorikern Christer Hedin för att belysa frågeställningen. Intervjun med Hedin utgick från en tidigare intervju med Jimmie Åkesson i vilken han uttalat att islamism ofta är våldsbejakande. Redan i svaret på den första frågan började Hedin relativisera och idyllisera islamismen.

”Men om islamism bara betyder, som det brukar göra, att man tar sin religion på allvar, man är engagerad i sin religion, man kan vara lite konservativ i vissa frågor i synen på Koranen t.ex. Och så kan man ha vissa idéer om hur det skall förverkligas i samhället. Då är det ju oerhört överdrivet att säga att alla är våldsbenägna. De här stora grupperna, Muslimska brödraskapet, som när det tillkom en gång, så var det helt inriktat på att man med fredliga medel skulle förverkliga det islamiska ideal i samhället och det idealet var ungefär som det svenska folkhemmet; alltså att man skulle få utbildning, rättvisa, kamp mot korruption och goda levnadsvillkor för alla, även de fattiga.”

Detta är ett av de märkligaste uttalanden man hört på länge, särskilt av en man som kallar sig religionshistoriker. Låt oss därför analysera det bit för bit.

Islamismen tar verkligen ”sin religion på allvar”. Man gör det så till den grad att man vill att den muslimska lagen, sharia, baserad på Koranen och sunna, ska bli allmän lag. Gemensamt för de islamistiska grupperingarna är att de menar att islam är en objektiv sanning. Deras syn på urtexterna är fundamentalistisk; inga tolkningar accepteras utan de skall läsas enligt bokstaven.

Hedin tar denna form av vara ”engagerad i sin religion” som intäkt för att det är ”överdrivet att säga att alla är våldsbenägna”. Om detta är följande att säga. För det första sade Åkesson att islamismen är våldsbejakande. Han sade inte alla. Detta är en viktig distinktion eftersom alla som tillhör en religion/ideologi inte nödvändigtvis följer alla föreskrifter i detalj.

För det andra tar Hedin Muslimska brödraskapet som exempel på islamismens fredlighet. Det finns därför skäl att något titta på MB. Vi kan börja med deras motto: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allah är vårt högsta hopp”. Man vurmar här för jihad (heligt krig) och för att dö som martyr. Verkligen fredligt! Och kom nu inte dragande med den gamla skrönan om att jihad betyder ”inre kamp”, för det håller inte. Jag har tidigare behandlat betydelsen av jihad enligt islams ”heliga” skrifter.

I praktiken tar detta sig uttryck i att MB och dess nätverk av muslimska organisationer aktivt stöder terrororganisationer. Otvetydiga bevis på att så är fallet finns bl.a. i protokoll från rättegången mot ”Holy Land Foundation” vilka återges bl.a. här. Det är en helt annan sak att MB ibland använder fredliga metoder och även socialt arbete som taktik för att vinna sympatier, Det får emellertid aldrig skymma deras övergripande mål och det faktum att deras rättesnören Koranen och sharia är våldsbejakande.

På fråga om islamism utgör en ”förening av religion och politik” så medgav han det men tillade att den inte är ”fientlig mot demokratin”. Det senare är inget annat än en direkt lögn och jag stöder detta hårda omdöme på följande. Vi konstaterade ovan att sharia är av central vikt inom islamismen. Frågan blir då hur sharia ställer sig till demokratiska värden och förutsättningar.

Sharia är baserad på de principer som finns i Koranen och andra islamiska religiösa/politiska texter (hadither och sira). Det finns inga principer gemensamma för västerländsk lag och sharia.

Under sharia gäller att:

• Det finns ingen religionsfrihet

• Det finns ingen yttrandefrihet

• Det finns ingen åsiktsfrihet

• Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

• Det finns ingen pressfrihet

• Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

• Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

• Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

Denna lista kan göras längre, men jag tror detta räcker för att konstatera att sharia inte i något avseende är förenlig med västerländsk demokrati. En mera fullständig genomgång av sharia finns här.

Bara tanken att jämställa ”det svenska folkhemmet” med ett totalitärt samhälle baserat på sharia trotsar all beskrivning.

På fråga om ”koppling mellan islamism och våldsbejakande islamism” undvek han att svara direkt och talade istället om diverse västerländska terrorgrupper. Detta är helt irrelevant eftersom de senares våld inte grundas på ”heliga” skrifter. Islamisternas våld är däremot väl förankrat i såväl Koranen som hadither och konfirmerat som en skyldighet i sharia.

Hedin gjorde sedan ett intressant medgivande då han beskrev ”den vanliga definitionen” av islamism som ”att man har politiska ambitioner inspirerade av religionen”. Han tillade sedan: ”då kan man säga att nästan all islam har ju någon politisk implikation”. Det är exakt vad många ledande muslimer liksom många islamkritiker brukar hävda, nämligen att det inte finns någon klar distinktion mellan islam och vad som i väst kallas islamism.

Sammantaget gav intervjun det bestående intrycket av en akademiker med bristande intellektuell hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio