Taqiyya i kubik

Det finns alltför ofta anledning att ifrågasätta om Sveriges Radios sändningsrätt ”utövas opartiskt och sakligt”. Detta är särskilt fallet då olika religiösa företrädare släpps fram utan något som balanserar deras överdrifter. Tisdagens Tankar för dagen satte ett svårslaget rekord i antalet rena lögner per tidsenhet.
Muslimen Muhamed Omar försöker med utgångspunkt i Guillous och andras starkt romantiserade bild av Saladin måla upp en bild av denne forne jihadist som ädel och ridderlig och som någon sorts motbild till dagens jihadister. För att lyckas med detta gör han våld på historien och tar till ett antal direkta lögner.
Saladin var krigare nästan hela sitt liv och byggde hela sin ställning på våld. Han var samtidigt pragmatisk och kunde ibland hålla avtal när det tjänade hans syften. Det är visserligen sant att intåget i Jerusalem skedde utan blodspillan, men det berodde alls inte på Saladins storsinthet utan på förhandlade kapitulationsvillkor. I potten för Saladin låg bl.a. räddandet av Klippmoskén och al-Aqsamoskén från förstörelse, frigivandet av flera tusen muslimer som fanns i staden samt lösen för varje kristen man, kvinna och barn i staden.
För att verkligen belysa den ”ridderlige, ädle Saladin” finns det skäl att se vad som hände direkt efter slaget vid Hattin tre månader tidigare. Raynald de Chatillon, en av de kristna ledarna halshöggs av Saladin personligen sedan han vägrat omvändelse till islam. Två dagar senare avrättades ett hundratal tempelriddare som vägrat låta sig omvändas till islam inför ögonen på Saladin, som satt på en plattform nöjt leende (enligt Imad ed-Din, Saladin's Secretary).
Men detta var varken första eller enda gången Saladin ställde till massakrer. Redan 1179 lät han avrätta ca 700 fångar efter erövringen av slottet Bait al-Ahazon. I detta dåd liknar han något sin stora förebild, Muhammed, som år 627 efter besegrandet av Banu Quraiza övervakade dödandet av 700-800 judiska män.



The Prophet, Ali, and the Companions at the Massacre of the Prisoners of the Jewish Tribe of Beni Qurayzah


Ja det är ”det viktigt att Saladin inte bara blir en figur som flimrar förbi på bioduken”, som Omar säger, men inte på det sätt han avser. Vi bör komma ihåg honom som en blodig förebild för dagens våldsamma jihadister och i det avseendet ”så gick han i Muhammeds fotspår”.
Efterson Omar framhåller Muhammed som ett dygdemönster bör detta kommenteras. Till att börja med blev han inte ”fördriven från Mecka”. Han valde att flytta av taktiska skäl och lät först alla anhängarna flyttat i god ordning utom han själv, Abu Bakr och Ali med familjer (enligt Katib al Wackidi, Hishami och Tabari). Hans lärljungar hade enligt samma källor visserligen motarbetats men inte ”plågats”. När han ”återvände till sin hemstad” hade han kvällen innan förhandlat med Abu Sufian om allmän amnesti för Mecka. Från denna amnesti undantog han ett antal av vilka han lät avrätta fyra, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.
Omar säger bl.a. om Muhammed: ”Han hyste inget agg. Han var snar att förlåta och fred och försoning var hela tiden hans mål.” Detta är inget annat än grov historieförfalskning. En lång lista på alla ”profetens ” dåd, som bevisar motsatsen, finns i The Root of Terrorism a la Islamic style. Låt mig bara ta ett exempel.
Efterbesegrandet av judarna i Kheibar torterades den unge ledaren Kinana till döds på Muhammeds direkta order. Denna grymma scen var knappt till ända innan Muhammed sände en av sina män att hämta Kinanas unga hustru Safia, som var väl känd i Medina för sin skönhet. Samma kväll anordnades en bröllopsfest medan en tjänstekvinna fick i uppdrag att göra bruden redo för Profeten. ”Bröllopet” fullbordades därefter.
Ett belysande exempel på Muhammeds ”fred och försoning”.
Omar nämner flera gånger jihad säger att han skall ”förklara dess sanna innebörd”. Han gör dock inget försök i den riktningen. Han behöver heller inte göra det eftersom varje muslims skyldighet att bedriva våldsam jihad är väl inskriven i Koranen (2:193, 2:216, 2:244, 8:39, 9:5, 9:29, 9:123) och i många hadither. Som framgår där har terroristerna alls inte förvrängt ordet.
”Muhammed, Saladin och andra hjältar i islams historia” har alla ägnat sig åt blodig jihad. Hur mycket än Omar och andra muslimska apologeter ordar kan de ”aldrig ändra på den saken. De kan skymma sanningen men inte utplåna den.”





Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Religion

Konsekvensneutral eller agendastyrd journalism?

Erik Fichtelius talade mycket om konsekvensneutral journalism för ett tiotal år sedan när han var tf professor i journalistik. Som jag förstod det skulle journalisten välja att presentera sitt material utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få.

I strömmen av händelser och icke-händelser har man ofta anledning att bli förvånad över vad som väljs ut respektive inte väljs som nyheter i våra media. Bakom valet ligger något journalisterna kallar nyhetsvärdering. Den intreesanta frågan frågan blir då denna. Vad styr nyhetsvärderingen?

Vid sensationella händelser är nyhetsvärderingen uppenbar, men i alla andra fall är det journalistens preferenser eller om man så vill dolda agenda, som styr nyhetsvärderingen. För den som följt rapporteringen i våra media sedan 50-talet är det uppenbart att vi fått en alltmer agendastyrd journalism sedan början av 70-talet. Till detta hör att flera statsvetenskapliga undersökningar entydigt visat att 70-80 % av journalisterna står tydligt till vänster på den politiska åsiktsskalan. För den som vaket följer rapporteringen i media är den resulterande vänsterpolitiseringen uppenbar.

Den agendastyrda journalismens främsta vapen är nyhetsvärderingen dvs vad som skall bli en nyhet och vinklingen dvs hur nyheten skall presenteras. Det är inte nog med att enskilda journalister flitigt använder dessa vapen. Det har flera gånger avslöjats att denna metodik systematiskt används av hela redaktioner och av stora journalistkollektiv i vissa syften.

I programmet ”Åsiktsmaskinen” i Axess TV diskuterade för ett år sedan ett antal kända journalister kring Sverigedemokraterna och medierna. Det intressanta erkännandet av Susanna Popova och Thomas Gür att journalister vid en konferens i Saltsjöbaden 1987 kommit överens om att positivt särbehandla personer av ”utländsk härkomst” har tidigare diskuterats av bl.a. ”Beska Droppar”. Erkännandet var sensationellt men att ett sådant avtal funnits är föga förvånande för den som följt rapporteringen i media.

Programmet innehåller fler intressanta uttalanden. Anders Hellner anser att SD inte är rasistiskt. Den erfarne Åke Ortmark säger att: ”Sverigedemokraternas verklighetsbild och verklighetsbeskrivning är i så stora delar korrekt”. Han exemplifierar med ett uttalande av Göran Johansson om problemen med invandringen.

I så fall är det ju den samlade journalistkåren som gör fel verklighetsbeskrivning när de i stället för att ärligt diskutera sakfrågan hänger diverse epitet på SD.

Tidigare har Janne Josefsson sagt att journalister mörkar om problem med invandringen och nu senast har Gunnar Sandelin på DN Debatt sagt att han på SVT fått instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".

Förutom vad vi själva kan iaktta är detta tydliga bevis på en agendastyrd journalistik.

Journalister intar ofta en förmäten attityd mot omvärlden. De anser sig generellt ha som ”uppdrag att upplysa” den förment okunniga populasen om sakernas tillstånd. För att den givna upplysningen skall ha ett verkligt värde bör den rimligen så långt möjligt vara grundad på sanning. Nu är förvisso sanning ofta en chimär, men inte desto mindre borde journalister eftersträva sanning om de menar allvar med att leva upp till sitt självpåtagna ”uppdrag”. Grunden för all vetenskap och kunskap är ju strävan efter att finna ”sanningen”.

Tyvärr förhåller det sig så att de flesta som varit väl insatta i händelser och förhållanden som skildrats av journalister kunnat konstatera att sanning och journalism är lika förenligt som olja och vatten.

Man kan undra om dessa ”grävande journalister” gräver för att finna någon dold sanning eller för att dölja den sanning som är uppenbar för de flesta.

Den dominerande journalismen är inte konsekvensneutral utan agendastyrd av en starkt vänsterlutande kår och den saknar helt trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik

Hycklande journalistkår

Flera gånger den senaste veckan har inte minst Sveriges Radio ägnat betydande utrymme åt den officer, som underlåtit att rapportera att fransk trupp gjort övergrepp mot en fånge under förhör. Officeren ifråga borde självfallet såväl ha rapporterat det inträffade som agerat kraftigare mot den franske officer, som hade ansvaret på plats. Försvarsledningen har medgett detta och har också gett officeren en reprimand.

Mot den bakgrunden har saken getts orimligt stort utrymme och vinklats starkt, vilket med all sannolikhet beror på att vänstermaffian inom media sedan många år har en särskild agenda, som går ut på att ta varje litet tillfälle att försöka misskreditera ”militären”.

Samtidigt har vi inte hört eller sett en enda stavelse rapporteras av denna moraliskt självförhärligande och grovt hycklande journalistkår om ett systematiskt och pricipiellt sett betydligt värre angrepp på de ”Mänskliga Rättigheterna” (MR), som pågått och pågår inom FN:s eget ”Human Rights Council” i Genève.

Detta råd är i händerna på ett antal länder som flagrant och frekvent bryter mot MR. Flera av medlemmarna i rådet är även medlemmar av OIC (Organisation of the Islamic Conference), som starkt ogillar och systematiskt motarbetar FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA,1948.

Nu senast har detta råd nyligen (2008-03-28) antagit resolutioner och ändringar som allvarligt begränsar yttrandefriheten och faktiskt strider mot andan i tidigare av nämnda allmänna förklaringar. Detta påpekades före omröstningen i en PETITION av ett stort antal NGOer. Händelseförloppet och allvaret i situationen belysen i Universal Human Rights "terminally damaged" by Islamic demands och i Vote on freedom of expression marks the end of Universal Human Rights. Läs gärna och begrunda.

Detta borde ha föranlett upprörda uttalanden av våra politiker, som säger sig prioritera MR. Jag har inte hört eller sett en enda stavelse i denna ”prioriterade” fråga. Detta borde också ha föranlett upprörda inläggg av journalister som så ofta låtsas värna om MR. Men inte ett ord från denna hycklande ryggradslösa hop. Ynkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Politik, Religion,

Dåligt ministern

Under ett seminarium i anslutning till Humanisternas årsmöte 2008 i söndags ställde Björn Ulvaeus en fråga till Nyamko Sabuni rörande huruvida abrogation i Koranen upphävt fredliga verser och ersatt dem med mera våldsamma.
Hon svarade kort: ”Nej”, och fortsatte med ungefär denna innebörd: ” En stor del (ev. majoritet) av muslimerna har inte läst Koranen och de tror uppriktigt att islam är en fredens religion”. Hon försökte, rimligen mot bättre vetande, ge intryck av att islam är en fredens religion.
Om man vill vara välvillig kan man om det säga att det var ett typiskt politikersvar. Men efter ett så förljuget och orimligt svar vill jag inte vara välvillig. En person med hennes position och utbildning måste kunna bättre än så.
Hon må ha rätt i att en majoritet av muslimerna inte har läst Koranen (liksom flertalet av de som kallar sig kristna inte läst Bibeln) och att de har en i allt väsentligt fredlig inställning till omvärlden. Efter ett antal demonstrationer med allt annat än fredligt innehåll, bl. a. efter 9/11, och en ganska utbredd ”förståelse” för terrorism har man dock anledning att fråga sig hur stark och stor den ”fredliga” majoriteten är.
Vi har sett tusentals muslimer demonstrera mot Muhammed-karikatyrerna bakom banderoller och plakat med ett allt annat än fredligt innehåll. Men, inte en enda gång har vi sett representanter för den ”fredliga”, ”moderata” majoriteten av muslimer demonstrera mot terrordåd utförda av islamister i religionens namn. Var gömmer sig då alla ”fredsälskande” muslimer?
Nyamko Sabuni vet naturligtvis att det inte är den okunniga majoriteten som har tolkningsföreträde eller sätter agendan inom islam. De som företräder islam kan oftast Koranen och traditionen både framlänges och baklänges och de är också väl medvetna om doktrinen om abrogation. Enligt lärda muslimska analyser har allt från fem till cirka femhundra verser i Koranen upphävts genom abrogation.
Hon borde också veta att det är de senare surorna, tillkomna i Medina, som predikar intolerans och dödande och därmed ersätter eventuellt toleranta tidigare verser.
Tidigare under seminariet hade Nyamko gjort flera bra uttalanden och blev därför en besvikelse att hon kunde nedlåta sig till ett så osakligt och intellektuellt ohederligt svar. Nyamkos taqiyya var närmast en direkt förolämpning mot åhörarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion